Utdrag ur Helenes resedagbok
5/3-2010, fredag 20.30
"Idag var vår sista dag på skolhemmet. Som vanligt har jag känslan av att tiden har gått väldigt fort, men att jag ändå har varit på plats under en lång tid.
Det var riktigt konstigt att gå runt och se hur mycket framåt det har gått med de olika byggprojekten, särskilt när jag och Linnea har varit delaktiga i praktiskt taget alla av dem. Vi har faktiskt åstadkommit något! Också blev det så mycket mer tydligt hur bra vi har lärt känna flera av barnen. I mitt fall är det Wit och Kitty jag har kommit närmast. Wit var den jag hade allra svårast att säga hejdå till. Det var omöjligt att inte börja gråta när han och flera av de andra barnen stod kvar och vinkade när volontärernas buss körde iväg ifrån skolhemmet i slutet av dagen. Hur skulle jag inte kunna göra det när jag med största sannolikhet aldrig kommer att få träffa honom, som är så speciell, smart och kärleksfull, eller någon av de andra barnen igen? Men på ett sätt var det fortfarande inte en dålig typ av gråt. Den gav mig bekräftelse på att jag fått bra kontakt med flera av barnen, vilket får min och Linneas vistelse att kännas så mycket mer betydelsefull.
Nu när vi inte har något mer jobb framför oss har jag börjar ställa in mig på hemfärd. Även fast jag inte längtar tillbaka till kyla och plugg tror jag att resan har varit lagom lång. Nu har jag fått testa på hur det är att volontärarbeta och att vara ute på helt okänd mark. I framtiden kommer jag att vara redo för längre resor."
Vad skulle jag säga är innebörden av att volontärarbeta?
Min upplevelse har gett mig tron att volontärarbete innebär att lära sig om sin omvärld samtidigt som man hjälper den. Det handlar också om att ändras som person; att lära sig att inte vara så jävla självcentrerad och se värdet med att värna om sin omgivning.
"Idag var vår sista dag på skolhemmet. Som vanligt har jag känslan av att tiden har gått väldigt fort, men att jag ändå har varit på plats under en lång tid.
Det var riktigt konstigt att gå runt och se hur mycket framåt det har gått med de olika byggprojekten, särskilt när jag och Linnea har varit delaktiga i praktiskt taget alla av dem. Vi har faktiskt åstadkommit något! Också blev det så mycket mer tydligt hur bra vi har lärt känna flera av barnen. I mitt fall är det Wit och Kitty jag har kommit närmast. Wit var den jag hade allra svårast att säga hejdå till. Det var omöjligt att inte börja gråta när han och flera av de andra barnen stod kvar och vinkade när volontärernas buss körde iväg ifrån skolhemmet i slutet av dagen. Hur skulle jag inte kunna göra det när jag med största sannolikhet aldrig kommer att få träffa honom, som är så speciell, smart och kärleksfull, eller någon av de andra barnen igen? Men på ett sätt var det fortfarande inte en dålig typ av gråt. Den gav mig bekräftelse på att jag fått bra kontakt med flera av barnen, vilket får min och Linneas vistelse att kännas så mycket mer betydelsefull.
Nu när vi inte har något mer jobb framför oss har jag börjar ställa in mig på hemfärd. Även fast jag inte längtar tillbaka till kyla och plugg tror jag att resan har varit lagom lång. Nu har jag fått testa på hur det är att volontärarbeta och att vara ute på helt okänd mark. I framtiden kommer jag att vara redo för längre resor."
Vad skulle jag säga är innebörden av att volontärarbeta?
Min upplevelse har gett mig tron att volontärarbete innebär att lära sig om sin omvärld samtidigt som man hjälper den. Det handlar också om att ändras som person; att lära sig att inte vara så jävla självcentrerad och se värdet med att värna om sin omgivning.
Kommentarer
Trackback
